Tommy Den autistiska göken Olsson har synts till igen. Denna gång i en trevlig FAQ med 37 steg till perfekt kod i artikeln 37 Steps to Perfect Markup. Följ den och bli kung på HTML.

Tommy verkar ha gett upp. I artikeln XHTML är dött förklarar han varför. Jag håller inte riktigt med honom, eftersom XHTML har ändrat en stor del av mitt (och många andras) sätt att koda på.

Under större delen av 90-talet trodde jag att allt inom HTML-design handlade om tabeller och blank.gif, och att HTML-kod var i det närmaste omöjlig att validera. Ett par år innan millennieskiftet upptäckte jag kraften i stilmallar och absolut positionering och att man kunde göra designer som stundtals var bättre än tabelldesign och som krävde mindre klur och kod. Sen kom den relativa positioneringen med floats och annat som krånglade till det igen. Mer klur men fortfarande lite kod. I samband med detta läste jag en hel del om XHTML, eller som det presenterades då: XML-baserad HTML. Detta var underbart. Kod som var ren och som var tvungen att validera. Helt plötsligt skulle man separera strukturkoden från designkoden. Dessutom blev det viktigt med semantiken. En rubrik skulle vara en rubrik och ett stycke skulle vara ett stycke. Och det funkade.

Jag blev alldeles varm inombords av att upptäcka att när man jobbade på det här sättet var det ju faktiskt enkelt att validera koden. XHTML var så himla strukturerad och vacker att sånt inte var några problem längre. Sen kanske man skulle komma på hur det där med XML faktiskt fungerade (jag har inte riktigt kommit på det än, men jag jobbar på det). Via WaSP hittade jag NYPL Style Guide som blev min stilguide just då.

Vad jag fortfarande inte begriper är ju på vilket sätt XHTML som skickas som application/xhtml+xml skulle vara bättre än välvaliderad HTML skickad som text/html (jag struntar för tillfället i debatten om hur XHTML bör/måste/ska skickas). Egentligen. Om nån kan förklara det för mig skulle jag antagligen bli ännu lyckligare över livet med XHTML.